Kerstin Ehnholm

Sammandrag av mitt anförande avsett för kongressen för de nordiska idrottsledarseniorerna i Mariehamn 21-23.8.2015

Man beräknar att runt 10 000 idrottsföreningar är verksamma i Finland. Det största antalet utgörs av små föreningar på helt frivillig basis ofta med endast en idrottsgren. Ca 3000 föreningar utgör så att säga stommen i den organiserade verksamheten med större utvecklingsmöjligheter och kontinuitet i verksamheten. Kostnaderna på över två miljarder euro för verksamheten täcks till största delen av utövarna själva eller deras vårdnadshavare.  

Staten och kommunerna är de viktigaste offentliga instanserna för stöd till idrottsföreningarna. Insatserna är i storleksordning: idrottsutrymmen, verksamhetsbidrag och skapande av förutsättningar för idrott och föreningsverksamhet.

Statens ekonomiska bidrag till idrotten utgörs i Finland av överskott från tipsvinstmedlen, som kanaliseras till mottagarna via undervisnings- och kulturministeriet. Idrottens andel är drygt 25 % av det årliga överskottet, vilket innevarande år betyder ca 150 miljoner euro. Av detta har anslagits 27 miljoner euro för byggande och reparation av idrottsutrymmen och för bidrag till idrottsföreningar 5 miljoner. Ministeriet har i år efter ansökan beviljat 470 föreningar verksamhetsbidrag eller bidrag i arbetskraftsbefrämjande syfte, i snitt 10.000 euro per förening.

I Finland finns 317 kommuner. Dessa använder ca 800 miljoner euro för idrottsverksamhet. Av detta går 200 miljoner till idrottsanläggningar, som föreningarna kan utnyttja gratis eller till subventionerade hyror. Föreningarnas verksamhetsbidrag är ca 40 miljoner euro. Av detta framgår att kommunerna är den absolut viktigaste samarbetspartnern för de lokala föreningarna.

Staten, kommunerna och idrottens takorganisation Finlands Idrott har alla uttalat behov av verksamhet, som riktar sig mot fysiskt inaktiva människor. Föreningarna ses ofta som problemet, med traditionella verksamhetsformer, medlemskap, krav på regelbundet deltagande o. dyl. Samtidigt kämpar föreningarnas ansvarspersoner med ekonomi, ledar- och utrymmesfrågor och nyrekrytering av frivilliga administratörer. Över en miljon medlemmar kräver sitt och vårdnadshavare ”köper” tjänster för sina barn och ungdomar.

Personligen har inställningen till föreningars predikat ändrats med åren. Ansvar för en frivillig, gammal men aktiv förening efter ett arbetsliv på nationell nivå har lärt mig någonting som vi i Finland benämner ”Sibirien lär nog”. När man i nationella program skriver in att ”målsättningen är att utveckla idrottsföreningarnas verksamhet”, vill jag närmast gråta. Utvecklingsarbetet kräver arbete på lokal nivå. Jag anser, att fungerande föreningar borde få en anställd verksamhetsledare, som kan ta hand om det administrativa. På nationell nivå behövs åtgärder för byggande och reparation av idrottsanläggningar samt en allmän intressebevakning gällande föreningars och idrottares verksamhetsförutsättningar. Det är viktigt att bevara den nordiska modellen inom idrotten även i fortsättningen.